“Barn är ett folk och de bor i ett främmande land…” Det är inte bara Olle Adolphsson som funderat över barnens värld – en värld som är okänd för oss vuxna… vi har glömt… Men föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar – alla vi som har kontakt med barn har säkert känt att man skulle vilja ha nyckeln till deras värld någon gång, förstå hur de tänker och varför de gör som de gör.
Men handen på hjärtat, hur ofta gör vi ett allvarligt försök att kika in i barnens värld?
Som förälder rinner dagarna iväg med väcka, få barnen klädda och klara, lämna, hämta på eftermiddagen, fixa middag, leka en stund, läsa och lägga.
I förskolan är det stora barngrupper – att verkligen möta barnen en och en hinner man inte med… Rutinerna som man har som stöd i vardagens bestyr gör att dagarna är ganska strikt upplagda. ”Nu måste vi plocka undan för nu ska vi äta…skynda er nu, alla går på toa så ska vi gå ut sen…bra, allihop, lyssna nu, det är dags att plocka ihop för nu är det dags att gå in…” Och att låta barnen bestämma och tycka en massa - då skulle det ju bli kaos… eller?
Hur ofta frågar vi vad barnen egentligen vill? Vad de tycker är riktigt viktigt? Om de kanske har någon bra lösning på vardagens problem?
Vi på Studentlitteratur och Förskoleforum ordnade i tisdags en föreläsning för personal i förskolorna i Malmö Stad på Resurscentrum för mångfald i skolan. Där pratade Elisabeth Arnér som är författare till boken “Barns syn på vuxna” om det här med vuxnas och barns perspektiv på tillvaron. Mycket tänkvärt sa hon på föreläsningen, men också i bilen när vi åkte från Lund och in till Malmö. Till exempel att två av de största hindren för att barn ska få ett större inflytande i förskolan och i skolan är 1) att vi säger nej av rutin och 2) av rädsla för vad kollegorna ska säga om vi bryter mot något av det som “sitter i väggarna”.
Så nu finns 2 utmaningar under nästa vecka till alla som jobbar i skola och förskola:
Säg Ja en gång när ni egentligen hade tänkt säga Nej. Se vad som händer. Hur reagerar barnen? Hur reagerar du? Hur känns det?
Ta ett beslut bara barnet/barnen och du själv, utan att fråga om lov och stämma av med hela arbetslaget. Hur reagerar barnen? Hur reagerar kollegorna? Hur känns det? Vad händer?
Jag har antagit utmaningen här hemma i alla fall – även om här inte är så många kollegor att ta hänsyn till… Men den första, att säga Ja i stället för Nej. Jag ska försöka göra det åtminstone 1 gång till varje barn under den kommande veckan så får vi se vad det gör för medbestämmandet i familjen!
Och jag tänker försöka bli duktigare på att verkligen lyssna på vad var och en säger, på riktigt. Det är lite som nyårslöften – men vadå, det är ju nu på våren som det nya året verkligen börjar!
